För 47 år sedan
låg vi där
i BB:s barnsal
ensamma
orörliga som puppor
oförmögna
att styra våra öden
Lapisdropparnas
brännande smärta
omöjliggjorde
effektivt
varje försök
att öppna ögonen.
Vi skrek, förstås
däggdjurens
protestvrål
som i årmiljoner
säkrat vår
fortlevnad.
Inte nu.
Inte här.
Nu ryckte
personalen på axlarna.
Sa att vi bara var
arga,
eller behövde träna
lungorna
och de stängde
dörren.
Utom hörhåll låg
de,
dem som vi så
bryskt
separerats ifrån,
våra mammor.
Med tvångsrakade
kön
och sprängande
bröst
grät också de
efter oss.*
Som på löpande band
levererades vi till
dem
på bestämda
klockslag.
Då och då, några
minuters respit
från ensamhetens
steriliserade
helvete.
Inte ända fram kom
vi
lager på lager med
tyg
var i vägen
så att njutningen
inte
skulle bli
otillbörlig.
I aseptikens och
moralens namn
blev vi främlingar
för varann.
Så många missade
tillfällen
till ömsesidighet
omsorg
kärlek.
Barnsal efter
barnsal
i stad efter stad
land efter land
år efter år.
Så många barn
som började sitt
jordeliv
som främlingar
Till sina närmaste.
* Våra pappor var
inte ens där
förlöjligade i BB:s
kvinnovärld
var de satta på
plats:
Arbetsplats
© Marit Olanders 2013
Jag gråter...
SvaraRaderaJag gråter...
SvaraRadera